De första stegen

Vilodag. Skönt, underbart och välbehövligt! Har snart varit hemma en månad, men det känns som en vecka för allt har gått så fort och saker har skett i så snabb takt. Nu känns det bra att sitta ner med en stor kopp kaffe och reflektera över både ett och annat.

  Den första månaden hemma i Finland har inneburit många glädjeämnen. Att få återse familj och vänner efter 16 månader är inte alls dumt kan jag säga! Det har också varit roligt att äntligen få stiga in i det som Herren talat om så länge redan, det goda verk Han påbörjat och förberett mig för. Samtidigt har den första månaden varit tung på många sätt. Många människor förstår inte alls vad jag håller på med och varför, och en del gillar inte heller ”den nya Patrick”. Det är inte bara en vänskapsrelation som jag gått miste om - åtminstone för en tid, för jag ber att de relationerna återupprättas. Det är ändå ett faktum att alla inte gillar det att jag frimodigt talar om Jesus. Den smällen får man väl ta!

  Människor har många frågor och många kommentarer. Jag tänker inte ens försöka svara på alla frågor, för det skulle vara ett heltidsjobb i sig (jag har gett upp hoppet om att reda ut e-mailen, för kontot har i praktiken exploderat). Samtidigt vet jag också att jag inte BEHÖVER svara på alla frågor, jag är inte redovisningsskyldig inför varje kotte. Om någon frågar mig hur en gudstjänst går till eller hur jag bygger upp min predikan så har jag bara ett svar: KOM OCH SE. Om någon planterade en församling på 1970-talet skulle det naturliga ha varit att besöka församlingen en gång för att bilda sin egen uppfattning om saken, men idag vill människor få reda på allt via email eller telefon – eller så baserar man sina åsikter på förutfattade meningar.

   Det tråkigaste har varit att se det motstånd som kommer från troende bröder och systrar. För någon vecka sedan ringde telefonen efter midnatt, och en broder (?) ringde för att förbanna med ett bibelord. Nu undrar jag, hur kan man göra så om man har Jesus i hjärtat? Vi kan inte använda Bibeln till att både förbanna och välsigna, för en källa från en och samma åder kan inte ge både sött och bittert vatten (Jak 3:11). Kära läsare, ärligt sagt stör det mig inte över huvudtaget vilken åsikt ni har om mig som person – men gå inte emot den Helige Andes verk!

  Visst finns det också motstånd från annat håll, och inte känns det ju trevligt att hotas eller att någon ropar efter en när man ska handla i matbutiken. Dessa exempel visar mig bara hur långt vi verkligen kommit i Finland, och hur stort behovet är för nya Guds rikes arbetare! Vi behöver frimodigt proklamera Jesu Namn!

  Många församlingsledare har uttryckt sin oro för att jag ska ”stjäla” deras medlemmar. Jag tycker det är en mycket märklig rädsla, för nya församlingar startas för NYA människor! Om jag sedan får den stora äran att undervisa någon som redan har en hemförsamling, någon som bara spontant och sporadiskt besöker våra möten, då har jag också uppfyllt min uppgift, och är glad när jag vet att den personen bär frukt på annat håll. Om det öppnas en ny restaurang i staden så är ju sannolikheten stor att nya människor går ut o äta, för den nya restaurangen bjuder på något som inte de andra har på matlistan. Vidare ser jag en församlingsplantering som om centralsjukhuset fått en ny avdelning! Ledningen är densamma, alla avdelningar jobbar under samma tak och har ett och samma syfte – men en ny avdelning gör att arbetet blir mera specifikt, och man kan då möta människor med deras specifika behov och vara mycket mera fokuserad.

  Varför då Karleby? Det är en fråga jag får ofta, för många hade tänkt att församlingsplanteringen skulle börja sin verksamhet i Åbo dit jag tidigare hade tänkt åka hösten 2014. Problemet är att jag kanske uttryckt mig lite oklart – det har aldrig handlat om en lokalförsamling. Det har aldrig handlat om att bara fokusera på en stad. Det är ju därför jag inte grundade en lokalförsamling utan ett samfund, för visionen är att senare grunda nya lokalförsamlingar! Utredande arbete pågår redan i Seinäjoki, där två små hemförsamlingar söker ett större sammanhang eftersom de upplever att de inte har något andligt hem. Första helgen i juli ordnas en ungdomshelg i Vilppula, Mobilisaatioviikonloppu, och dit samlas ungdomar från olika håll i Finland för att utrustas och tillsammans be för Finland. Nästa vecka åker jag själv på väckelsemöte till Helsingfors, och ska ha möte med församlingsledare från huvudstadsregionen. Det handlar alltså inte om en specifik stad, det handlar om Finland! Frågan återstår väl ändå – varför började vi i Karleby, varför väntade jag inte till Åbo? För att Gud ingrep. Och när Gud talar är det bäst att lyda, även när det känns som att man måste offra en hel del.

  Många har kritiserat sättet att bilda en församling, och tycker att jag inte ensam kan göra allt. Kära vänner, jag är inte alls ensam. Den andliga ledningen i Kenya backar upp med andligt stöd och hjälper mig när det gäller lärofrågor, mina mentorer och en bönegrupp i North Carolina finns till förfogande så mycket jag bara behöver – och så finns det lokala stödet. Det första jag gjorde när jag kom hem var att kontakta några goda vänner som Gud talat om, detta med syftet att resa upp ett bönenätverk. Efter det har flera människor stigit upp för att arbeta tillsammans med mig, så jag är minsann inte ensam mera, varken andligt sett eller alldeles praktiskt sett. 

  Gällande församlingsplanteringar så finns det ju flera olika metoder man kan använda, och det är jag mycket medveten om. Vissa kyrkor föredrar att först resa upp ett ledarskap och först sedan börja tala till allmänheten, medan andra direkt börjar med verksamheten och ser sedan ledarna resas upp bland gudstjänstbesökarna. Den senare sätter visst  mera press på församlingsledaren under de första månaderna, men jag tror det viktigaste är fortfarande att vara trogen det som Gud sagt och inte fokusera alldeles för mycket på olika teorier och metoder. Word of Faith Church Kenya har alltid fungerat med pionjärprincip – du sänds till en ort och börjar predika där, medarbetarna kommer nog! Samma tanke ser vi i urkyrkan. Paulus reste till olika orter, var där en kort tid och lämnade sedan den nybildade församlingen åt de människor som under hans tid där hade rests upp till ledare. Vidare kan det vara värdefullt att komma ihåg hur den finska pingstkyrkan tidigare fungerat i Finland: om man upplevde ett kall till missionsfältet skulle man först klara sig igenom en prövoperiod, oftast kring två år, när man skulle predika i hemlandet – hålla tältmöten och gå från hus till hus. Snacka om press där alltså, två år ensam som kringresande predikant! (Baserar denna information på en diskussion jag igår förde via telefon med en av ledarna för den finska pingstkyrkan). Det är alltså inget nytt under solen att ledaren för en församlingsplantering (eller annat Gudsrikes arbete) i början kan vara ganska ensam.

  Jag vet också att jag är mycket ung, och jag har ännu mycket att lära mig. Varför då denna brådska, undrar många. FÖR ATT VI HAR BRÅTTOM! Det är en viktig del i hela min kallelse – att väcka upp kristna ur sin törnrosa sömn och inse det faktum att JESUS KOMMER SNART! Vårt liv som Jesu lärjungar skall vara lite som ett liv på en busshållplats. Där gör man sig inte tillfreds, för man vet att snart kommer bussen som tar en vidare, och man blickar hela tiden åt det håll därifrån man väntar bussen komma. Jag har en nöd för Kristi kyrka som inte alltid inser detta, utan som verkligen lever som i Noas dagar (Luk 17:26-30). Vi har inte råd att förlora en enda dag, för nu är det dags att skörda! Skörden är mogen, och den är så mogen att den ruttnar! Världen där ute lider, människor söker efter svar på livets stora frågor, människor kämpar med hopplöshet som tar sig uttryck i depression och ångest – och samtidigt har vi de kristna som känner sanningen, men som av någon anledning håller skatten till sig själva. Vi måste UT! Vi behöver en MOBILISATION. Kyrkfolket behöver utrustas och sändas ut för att predika evangeliet om vår korsfäste och uppståndne Frälsare! Han ger liv, liv i överflöd! Han är den enda vägen till Fadern – Han är Vägen, Sanningen och Livet! Hos Honom finns frid och glädje, helande och hopp, allt det som världen söker efter och som vi alla längtar efter!

  Jag måste också säga att jag inte förstår varför så många kristna idag lever i någons sorts vänteläge. Vi väntar och väntar – men på vad? Kristus är korsfäst och uppstånden, och i Honom har vi ALLT vi behöver för att gå ut och göra alla folk till lärjungar! Det finns så många som säger att de väntar på något, men jag förstår inte varför vi ska vänta på något mera än det vi redan har? Vi har den Helige Ande inom oss och Bibeln som handbok, vad mera ska vi behöva? Många säger också att de väntar på att väckelsen ska börja. Det är ju ändå så, och detta säger jag ofta, att väckelsen inte är ett rosa moln som bara lägger sig över bygden och plötsligt kommer människor till tro. Nej, väckelsen börjar i våra egna hjärtan. När väckelsen vaknar där och vi bär vårt ansvar i bön, och sedan dessutom predikar det oförfalskade evangeliet – då kommer väckelsen! Väckelsen är på Guds hjärta, men frågan är om den är på vårt hjärta? Jag talade häromdan med en person som hör till ledarskapet i en av stadens stora församlingar. Jag nämnde väckelsen, och han svarade ”Toivottavasti herätystä ei tule, se on niin rankkaa ja töitä on aivan liikaa”. Jag väljer att inte kommentera hans attityd, men fokuserar på det senare – väckelse betyder hårt arbete. Både när man kämpar för att det ska bryta igenom, men också när skörden kommer in och de andliga barnen skall tas hand om.

  Om vi vill se Gud använda oss och verka i vår bygd måste vi komma ut ur bekvämlighetszonen och bort från ”stand by”-läget, byta vänteläget till ett böneläge! Då börjar saker ske! Vi säger att vi väntar på Gud, men samtidigt väntar Gud på oss – vi är ju Jesu händer och fötter på jorden. Dessutom säger Bibeln att hela SKAPELSEN väntar på oss – Rom 8:19. Visst förstår jag att vi skall arbeta enligt Guds tidtabell, men det betyder inte heller att vi skall vänta i all evighet på vem vet vad.

   Mitt i allt detta vet jag att jag inte ska fokusera alltför mycket på vad människor säger, utan jag väljer att fortsätta lyssna till Honom som är Sanningen. Jag vet att väckelsen är nära, och tänker fortsätta predika evangeliet oavsett vad människor säger eller anser. För två veckor sedan hade vi ett kraftigt möte där Anden föll och vi såg människor ge sina liv till Jesus. Samma hände i fredags (23.5) på Powercaféet.  Nya människor kommer till Jesus, och då har jag ingen orsak att stå på bromsen! 

”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt 9:38)

Vi ska be om arbetare - men samtidigt får vi fråga hur vår egen uppgift ser ut.

A new beginning

Where to start... My 13 first days in Finland have been pretty CRAZY. Blessed, but crazy!

I've been overwhelmed by the joy of meeting family and friends I haven't seen in almost 16 months. I was happy to find my car (although it didn't pass the checkup, and I will have to find a new car within two weeks), my guitar and so many other things I've missed... Yet I couldn't wait to announce what I've kept secret for so long: I had started a new church!

The reactions have been very interesting. Some people have told me they've been praying for it, and that they knew my time in Kenya was just training. Numerous people told me they had been waiting for somebody to do something like this, they had been waiting for somebody to step out. I'm happy to be that somebody. That crazy somebody who has been threatened by strangers, cursed over the phone, called a devil worshipper because I speak in tongues. Yes, I'm happy to be that somebody, because I get to see how God opens new doors. I get to see His divine power and His manifest presence. I get to see His protection, His guidance and His love in a new way. I get to see how people are set free, how people receive healing and JOY. Hallelujah!

We had our first official meeting on Sunday 11.5, which was also my birthday. Can you imagine that we actually had a worshipteam in our first meeting? Can you imagine that we had more than 45 people attending? (It's not that we count the people but the people count to God...) Can you imagine that people stayed behind for several hours for intercession and discussion. Love it!! Thank you Jesus!

Before our actual opening service I was preaching in a Café-night (Friday 9.5) - Powercafé. It was one of the visions that God gave me back in Kenya, to create powerstations all around this area where people can come and receive the power of God. That first night was amazing! We had more than  100 people attending, and the joy was indescribable! Some people actually had difficulties sleeping the next night... And I'm not talking about myself. People were set free from bondage and we also saw healings take place. It was a wondeful night, I want more!!! Praisereports keep coming in!


I could go on by telling many wonderful stories and testimonies, but let me just put it this way: People are closing doors, God is opening new ones. People tell me I'm too young, God tells me it's not about me anyway. Nobody ever asked the age of a tool! Some may reject me but God accepts me. Some people have threatened me but God loves me. I have made up my mind to listen to and focus on Him, fix my thoughts and my eyes on Him (Heb 3:1, 12:2). Yet it can get pretty tough at times. Yesterday was absolutely one of those days. We had a wonderful prayermeeting 6-8 am, and after that I was interviewed for both TV, radio and the web. People responded quickly. I had some tough phonecalls already by noon, and felt a bit tired. I went to the churchbuilding we are currently using, and I thought I'd spend some time in prayer. When I got there I had exactly an hour of time before I was to be picked up.

I was about to start praying when God intervened.
- You don't need to pray. Right now I want you to sleep.
- Sleep? God, I want to be effective.
- Don't you know that I'm at work when you sleep? Remember how I created Eve when Adam was sleeping? I create beautiful things when you sleep.

Maybe hoping to wake up next to a new Eve I lay down, and immediately fell asleep. In my dream I'm surrounded by a warm light and green trees, and the beauty of the nature around me is very inviting and peaceful. All of a sudden I see a man walking towards me in white clothes. Jesus. I've seen Him twice before, and every time the atmosphere changes, and I just can't say anything. The same thing happened now, but this time even Jesus remained silent. He just looked at me, deep into my eyes.  That look is indescribable... Then suddenly I felt how things started to fly out of me, they were gently pulled out from inside of me. Sorrow, pain, hard words and tears. It was a moment of beautiful exchange. He took all that heaviness I was feeling, and replaced it with PERFECT peace.

   Suddenly I woke up. I had this deep joy and peace in my heart, and I also noticed that I had slept for 55 minutes. Perfect timing, cause I was just about to be picked up!


What can I say? God is good. No matter what or who comes against me, I know my God is FOR me, WITH me and WITHIN me! A new beginning has just begun! :)

Framgångsteologi?

“Är det framgångsteologi?” frågade mannen.

”Låt mig ställa en motfråga – vad anser du att är framgångsteologi?”

”Det att Gud ger pengar eller som du berättade att han gav dig fina kläder”

”Var i Bibeln står det att pengar är ont?”

”Nå de står ju att pengarna är roten till allt ont!”

Såhär löd en diskussion igår. Det är många som kommit med samma fråga – är det framgångteologi? Låt mig försöka svara alldeles kort. För det första så är det farligt att säga att mitt vittnesbörd om nya kläder är framgångteologi, för det handlar ju om ett vittnesbörd, något som Gud gjort, inte något jag hittat på. Att nedvärdera Guds verk för inte med sig välsignelser, så jag vill säga med all Guds kärlek att vi ska vara försiktiga när vi uttalar oss om det som Gud gör och gjort i någons liv.

  För det andra märks det att folk läser en del av bibelverserna, men inte hela versen. Eller så hör de vad de vill. Eller vad de inte vill, jag vet inte? I varje fall, bibelversen som mannen hänvisade till lyder såhär:

”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10)

KÄRLEKEN till pengar. Inte pengarna i sig själva. Pengar behövs för att klara av livet här på jorden, och jag är övertygad om att Gud ger oss pengar så att vi klarar av jordevandringen – och mer än så, för Han vill att vi ska bli till välsignelse för andra! Varifrån kommer den uppfattningen då att Han ger mera än vad som är nog för bara oss? Kolla Ps 23:5 (bägaren flödar över, Gud fyller inte bara med nöd och näppe), 1 Tim 6:17 (läs versen till slut, det står att Gud ger oss allt att njuta av), 2 Pet 1:3-4, 2 Kor 8:9, 2 Kor 9:8... Vidare kan vi fundera på exempelvis Abraham. Var han framgångsteolog eftersom han var så fruktansvärt rik? Eller var alla israeliter framgångsteologer, för de kom ut ur fångenskapen i Egypten rika på deras fienders smycken och rikedomar? (2 Mos 12:35-36)

Nej. Gud gav åt dem för att Han litade på dem, Han litade på att de skulle använda rikedomarna för Hans rikes arbete. De visste att de var välsignade för att välsigna andra. Vi måste också förstå att Gud vill välsigna oss, men Han kommer inte att kunna ge oss mera innan vi inser att vara trogna i det lilla, och förstå att vi alltid får för att ge, blir välsignade för att välsigna!
 

Är då Word of Faith Church Finlands budskap framgångsteologi?

Nej.                                                              

Vi predikar Bibeln, och när det Bibliska budskapet predikas utan att rycka verser ur sina sammanhang följer också framgång. Punkt. Det gör det inte till framgångsteologi. När vi vandrar i Hans namn ger Han oss framgång för SITT namns skull, för att HAN ska få ära. Inte vi.

Många rörelser har fått stämpeln ”framgångsteologi”. Livets Ord, Hillsong, Joyce Meyer Ministries, och även Word of Faith –rörelsen i USA (där bland annat Joyce Meyer har sina rötter). Nu undrar jag ändå om inte just dessa namn haft en mycket positiv inverkan på den värld vi lever i? Prisar inte de alla Jesus? Har inte de lett miljontals människor till Kristus? Många kristna rörelser är snabba att stämpla allt nytt som framgångsteologi. Frågan är, kallar de sig själva då ”misärteologer”? Är det så att misär och uselhet bör ses som mera heligt än välgång? Det låter minsann inte bibliskt. Gud är livsbejakande. Gud ger GODA gåvor. Han vill ta oss framåt, inte bakåt. Han vill ge, men vi måste förstå att det Han ger oss skall också delas med någon annan – vi är kanaler för Guds välsignelse, inte ändstationer!

Flera andra har kommenterat med att säga ”Hördu Patrick, man blir inte pastor på en natt” eller ”Man vaknar inte upp en morgon och blir samfundsledare”. Nej, det håller jag helt med om. Mitt svar är tvåfaldigt:

För det första är detta inget som hänt över en natt. Jag vet att detta är Guds kallelse för mitt liv, och kallelsen har funnits där redan innan jag föddes – det gäller inte bara Jeremia och Paulus (Jer 1:5, Gal 1:15). Det är bara nu jag stigit in i kallelsen. Det har också funnits en förberedelsetid, precis som det ska finnas en sådan före vi stiger in i en ny uppgift.

För det andra påstår jag inte att jag är klar, färdig och perfekt. Jag stiger in i något nytt mycket medveten om att det är en uppgift jag får växa in i. Om vi lämnar och vänta på att bli klara och färdiga så kommer vi aldrig att våga stiga in i något över huvudtaget! Det gäller att ta trossteg, för det är något som Gud kommer att svara på. 

För övrigt är dagarna intensiva, men jag njuter av alla dessa människömöten och bönestunder. Underbart! Tack Jesus!

Word of Faith Church Finland

Redan i flere månader har jag försiktigt skrivit om det verk Herren kallat mig till, men jag har tillsvidare hållit det hemligt. Nu kan jag dock med stor glädje ropa ut de glada nyheterna: en ny kyrka har grundats i Finland – Word of Faith Church Finland – och ni kan gissa vem som blivit pastor! :) Halleluja, vilken glädje!

  Nu var det kanske någon som fick morgonkaffet i fel hals. Någon stängde redan bloggen. Någon sitter bakom skärmen med många frågetecken. Någon är orolig. Någon är besviken. Låt mig därför backa lite och förklara hur det hela hände... 

Såhär skrev jag i mitt bönehäfte oktober 2013:

”En längre tid redan har Gud förberett mig för något nytt, något större. Jag har dock aldrig vågat drömma riktigt stort och fritt, och samtidigt hindrat Guds drömmar från att bli mina drömmar. Tiden i Kenya förändrade dock mycket. Jag lärde mig höra Herrens röst på ett nytt sätt, och slutade tänka ”hur kunde jag göra något sånt” när jag insåg att det i varje fall är 0% Patu och 100% Jesus. Jag är bara ett verktyg. Trots det blev jag lite chockerad när jag insåg vad Herren kallar mig in i, samtidigt som jag fick en otrolig frid och det kändes som allt jag drömt om och förberetts för.

  Gud har talat mycket till mig om vad Han vill göra i Finland, och jag har alltid frågat vilket nätverk Han kommer att använda. Är det EVL? Är det Metodistkyrkan? Pingstkyrkan? Alltid har svaret varit nej. Gång på gång svarade Han med ”Nytt vin ska i nya säckar. Om den hälls i gamla säckar förstörs säckarna och vinet rinner ut”. Jag förstod dock inte vidden och bredden av detta. Plötsligt blev det dock klart – det behövs ett nytt nätverk. Inte för att vi behöver fler riktningar, än mindre fler splittringar, men Finland behöver något nytt som kan förverkliga det som ligger på Guds hjärta.

  Att jag skulle ha något att göra med det nya har jag bett om, men hur stort det blev visste jag inte. Jag kunde dock inte säga emot när Han sade att Han vill att jag ska plantera en ny kyrka i vårt land. Det blev många dagar i fasta och bön. Jag delade visionen och tilltalet med Bishop Thomas Muthee och pastorerna i Kiambu, och de var väldigt ivriga och sade att de gärna samarbetar, och att de länge bett för Finland och att Gud talat om en Word of Faith Church i Finland. Vi bad dock alla för saken på var sitt håll, och Gud bekräftade det åt var och en.

  Jag kontaktade flera bröder och systrar hemma i Finland, människor jag hade förtroende för - pastorer, lekmän, profeter. Det kom svar av alla de slag. En del tyckte jag var för ung. En del tyckte att jag borde studera mera. En del tyckte att jag ska skippa hela grejen. Men en del var också mycket positiva – en del sade till och med att de redan länge vetat att jag skulle plantera en kyrka i Finland, och att Kenya bara var ”ett träningsläger”. Precis så ser jag det själv också. Trots att jag inte vill vara döv för tillrättavisning och de goda råd som kom i mängd och massor, så visste jag att jag först och främst skulle lyssna till Gud. Och Guds röst var klar och tydlig – Gå, min son, längs vägen jag förberett. Frukta inte, ty jag går före dig. Gång på gång förde Han mig tillbaka till orden i 1 Kor 16:9 ”...eftersom en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete. Jag har också många motståndare”.

 De senaste månaderna har inneburit ett massivt pappersarbete, och Patent- och registerstyrelsen behandlade i flere månader registreringen av Word of Faith Church Finland, en autonom församling under Word of Faith Internationals översyn och pastor Patricks ledning. Jag fick hjälp av jurister och experter för att förstå religionsfrihetslagen på rätt sätt, eftersom jag måste skriva en omfattande samfundsordning som fungerar som kyrkans ”grundlag”. Det var en mycket tidskrävande och dyr process, och ibland pustade jag under högar av dokument jag inte riktigt förstod mig på. Mitt i allt det höll jag blicken fäst på Kristus, och när jag själv vacklade lyfte Herren upp mitt huvud så att jag kunde se Korset. Det gav mig styrka, hopp och glädje. Och vet ni, Herren gav mig vishet. Stor vishet. Utan den vishet Han gett mig skulle jag aldrig ha klarat av att skriva i så officiella ordalag och hänvisa till lagtexter. Tack käre, dyre Jesus för att du hjälper i ALLT! Slutligen gick det hela mycket smärtfritt!

  Nu är allt godkänt. Patent- och registerstyrelsen gav grönt ljus, Undervisnings- och Kulturministeriets Expertnämnd likaså. När nyheterna kom fylldes jag samtidigt av en överflödande glädje och en djup frid, och Herren kom till mig med sitt ord: ”But I have raised you up for this very purpose, that I might show you my power and that my name might be proclaimed in all the earth” (Exodus 9:16)

Nu finns det säkert många frågor. Var ska kyrkan finnas? Hur ska det gå till alldeles praktiskt? Vad står Word of Faith church för? 

För det första vill jag säga att det inte är en upprorsande det är frågan om. Detta är inte mina egna planer (om det varit så hade jag nog gett upp åtminstone tio gånger under registreringsprocessen, det är jag helt övertygad om...). Nej, detta är Guds planer som Han förverkligar genom mig. Detta är inte min kyrka, det är Guds kyrka. Många undrar säkert hur relationen kommer att bli till EVL. Det är min bön att relationen skall hållas mycket varm. Jag har inget ont att säga om Karleby svenska församling – tvärtom. Det kommer alltid att vara den församling där jag döptes, kom till tro och växte upp, och jag saknar ord för att beskriva min tacksamhet för allt mina år där inneburit. Nu är det dock dags att flyga vidare. 

   Vad står då WOF för? För det första kommer den nya kyrkan att vara helt och fullt autonom, så vi som kyrka är fria att göra det Herren kallar oss till. Samfundets internationella ledning i Kenya finns till i form av andligt stöd och mentorskap, men har gett mig fria händer att förverkliga den vision Herren lagt på mitt hjärta. Länge undrade jag om kyrkan över huvudtaget skulle kallas Word of Faith Church, men ja, det blev klart att det skulle bli så. Word of Faith Church är ett mycket gott andligt paraply att arbeta under, och detta var inte bara ett bönesvar för mig, utan även WOF:s ledning i Kenya som en längre tid bett om en öppen dörr i Finland. Förutom ledningen i Kenya har församlingen Healing Springs Church i North Carolina gett sitt fulla stöd, och pastorerna där fungerar som mina mentorer – och de väntar med iver på att få komma på besök.

  Men ja, vad står vi för? 

Vi tror på Fadern, Sonen och den Helige Ande. I Gud möts helighet och nåd. Han är Skaparen, och samtidigt vår Fader som älskar oss med en evig kärlek. Vi tror att Jesus är den enda vägen till Fadern (Joh 14:6), och vi vill sprida budskapet om vår uppståndne Frälsare som snart återvänder för att hämta till sig de sina. Vi tror på den Helige Ande som en person och som Hjälparen (Joh 14:16).

Vi tror på det oförfalskade Gudsordet. Vi tror att hela skriften är utandad av Gud (2 Tim 3:16), och vi vägrar kompromissa på denna punkt. I en tid när allt fler kyrkor överger Bibelns auktoritet vill vi bekänna oss till denna heliga skrift, och minnas varningen i 2 Tim 4:3-5. Vi står på Ordet och proklamerar Ordet, använder det som ett vapen.

Vi tror på bönens kraft, Matt 7:7-11, Joh 14:14. Bön är gemenskap med Gud, och en mycket central del av vårt liv tillsammans med Jesus.

När vi samlas vill vi lovsjunga och tillbe Gud, och det kan ta sig många uttryck, precis som det beskrivs i Bibeln. Förutom sång och lovprisning i ord kan det innebära upplyfta händer, danssteg och hopp! Vi får glädjas inför vår Fader!

Alldeles praktiskt tror vi på lärjungaskap, och vill vandra tillsammans med människor in i en djupare relation med Kristus. Att komma samman till gudstjänst är viktigt, men vi vill poängtera vikten av smågrupper, för det är där tillväxten ofta sker. Som kyrka tror vi också på vikten av kärleksgärningar – vi vill predika evangeliet men också möta de behov människor har. Vi lever i en mycket egocentrisk värld, men Jesus har kallat oss att vara värdlens ljus och jordens salt, och vi tror att det är något vi ska leva ut i praktiken.

  Listan kunde göras lång, men det är inte ändamålsenligt i detta sammanhang. Alldeles kort sagt vill vi vara en kyrka som går tillbaka till trons rötter. Ibland har kristenheten låtit teologin skapa moln framför Gud så att människor inte kunnat se klart vem Han är. Eftersom vi förespråkar en enkelhet har vi också en mycket enkel slogan: ”Finland för Jesus!”. Vi vill nå ut till dem som inte känner Honom som Herre och Frälsare, och vinna en förlorad generation för Kristus!

 

 Det finns mycket mera jag gärna skulle berätta om, men allt ska inte delas här och nu. Jag hoppas dock du kan glädjas med mig över det stora verk Herren har gjort, och be tillsammans med mig att Hans planer för Word of Faith Church får bli verklighet. Be gärna för mig som stiger in en ny uppgift med nya utmaningar. Jag tror att jag trots min unga ålder har något att ge, inte av mig själv, men genom Guds Ande som bor i mig. I Hans stora nåd kan Han även använda en kokkolabo för att göra sitt Namn känt. 

Och välkommen med på Powercafé fredagen den 9.5 klockan 19:00 på Café Livingroom, Gustaf Adolfsgatan 6, Karleby! Det är inte Word of Faith som ordnar evenemanget utan Café LivingRoom som även annars har cafékvällar där varje fredag och lördag. Samma halvtokiga pastor finns dock på plats från Word of Faith...

Välsignelse!

A problem called false humility

Back home in Western Finland we have an unwritten law that we call “Jantelagen”, or in English “The law of Jante”. Unfortunately it is not any longer unwritten, but now you can even find it on Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Jante_Law). This law is basically a mentality of unworthiness, and it portrays individual success and achievement as unworthy and inappropriate. The ten rules are as follows:

 1.  You're not to think you are anything special.

2. You're not to think you are as good as we are.

3. You're not to think you are smarter than we are.

4. You're not to convince yourself that you are better than we are.

5. You're not to think you know more than we do.

6. You're not to think you are more important than we are.

7. You're not to think you are good at anything.

8. You're not to laugh at us.

9. You're not to think anyone cares about you.

10. You're not to think you can teach us anything

Having grown up in an area where this mentality is extremely strong, I’ve had difficulties rejoicing over my personal achievements and even over the blessings God has given me. When somebody tells me something nice I usually go “Oh well, I kow it's not perfect but...”. For those of you who are from Finland know how true this is. When somebody makes a positive comment on your new jacket you go “Oh well, it was on sale… It might not be quite my color…”. When somebody tells you your new hairstyle looks good you’ll say “Oh well, I don’t know…”.

Oh my goodness, what is wrong with us??! Why can’t we just say thank you? Why have we let this ungodly mentality rule for so long? You know what? It is time for a change. I declare WAR against the jantelaw! Here comes the law of truth:

     1. You are special. God does NOT create junk.

          2. You are unique.

           3. Don’t let people look down at you.

           4. Don’t compare yourself with others – you’re only competing against yourself.

           5. Know that somebody out there needs to hear what you know. 

           6. God has placed an individual calling on your life, and nobody’s path is like yours. Rejoice over the uniqueness of your calling!

           7. You are good at so many things. Stop looking at what you can’t and look at what you already can. Thankfulness will take you far.

8. Laughing is a real stress releaser. Laugh a lot – preferably at yourself, if necessary at others. But not at old ladies. 
 9. You are LOVED as you are. Look around and see all the people who care about you, and look to God who created you. HE loves you with a perfect love! 
   10. Everybody has something to tell and someone they can teach. Don’t look down on your testimony.

Sometimes I ask God why He is sending me back to Finland. A dark, cold nation where people don’t speak a lot and are very withdrawn and closed, and where suicide rates have hit the roof. Then God reminds me of what a great mission field that is! Can you imagine what happens when the TRUTH and God’s LOVE is preached? Can you imagine what a change that will bring about? Hallelujah!

 During the last few days God has been fulfilling one promise after the other. He has blessed me in ways I can’t seem to understand. Time after time I’ve noticed how hard It has been for me to receive these blessings. When somebody has been telling me they want to give me something, I have answered in a very typical Finnish way… “Oh no Mam, you shouldn’t have. Oh no, this is too much…”. I have  tried to convince people not to give me the things they wanted to give me – and in so doing, I have tried to hinder the blessings of God from flowing into my life.

  When God showed me how stupid all that was I had to drop down to my knees and repent. Forgive me Father God for false humility! True, Biblical humility is good, while false humility is something that does not honor God.

I know that I want to uproot every single little bit of the “Jantelaw” in my life. That is why I wrote this confession, and I want you to read it OUT LOUD together with me:

I thank you Father for that I am fearfully and wonderfully made (Ps 139:14). I know that I am loved, and Your love never fails (I John 4:9, 1 Cor 13:8) . In Jesus’ Name I renounce every form of false humility, and speak forth the transforming of my mind (Rom 12:2). I have the mind of Christ (1 Cor 2:16) and I will not let myself be enslaved or look down at whom I am in you. I choose to look at those around me through your eyes. In Jesus’ Name Amen!

 The next time somebody tells me "You look nice today" I'm just gonna say thank you. When they make a comment about my jacket (which they will, because I've been blessed with a very good-looking leather jacket!), I'm just gonna say thank you. When the people get mad and call me proud, I'll have my response ready:

Kneeling before God is humility. Turning positives into negatives is stupidity.

God bless you, thank you for reading!